Ja. Vad fan ska jag ens skriva. Silke finns inte längre. Det blev mitt beslut. Han hade ont, och det fanns inga garantier att han skulle bli bra. Efter mycket gråt och förtvivlan, så finns inte min vän mer. Det är över två veckor sedan nu. Har knappt varit hemma. Det har tagit hårdare på mig än vad jag vill erkänna. Och mycket i skolan nu med. Ska kämpa och ta studenten. Försöker tänka på alla bra stunder vi haft, och hans liv hos mig har varit bra. Fri tillgång på mat, lösdrift. kompisar, härliga sommrar på beten. Han har bara haft det bra.
Känns som att en del av mig är borta. Känner mig mest tom.Vaknade i söndags natt och bara grät. Gråter ytterst sällan men fick nästan som en insikt att han verkligen inte finns något mer.
